lilljojjo

För ca ett år sedan separerade jag från den kille som jag trodde var allt i livet. Nja kanske inte riktigt men han var mycket för mig och mitt liv. Han var varm och hade ett otroligt stort hjärta. Alla älskade honom och tycke att han var bra på alla sätt. Han var hade allt som jag vill att en kille ska ha. Trodde jag!

Allt slutade väldigt abrupt och konstigt, varken jag eller någon annan i min omgivning förstod vad som hade hänt.

Från en dag till en annan så allt fel.

Jag hade aldrig uppfattat att det var något tok. Frågade var det var som hänt och varför han inte längre vill vara med mig (Fan nu hänger jag verkligen ut mig själv) fick jag till svar " jag vet inte det känns konstigt och jobbigt"

Jag tyckte att svaret inte räckte och vi grät och hade oss i flera dagar.

Vi träffades hemma i vår lägenhet och bestämde hur vi skulle göra med alla saker som tv, hyra ja ni vet.

Vi tog bra beslut och var överens om allt.

Det hade gått fyra dagar sedan det tog slut och vi sågs hemma. Det var fredag och frågan kom....vad var och en skulle göra!? Jag skulle följa med min nuvarande "fru" =)

och säga hej då till några vänner. Och han skulle gå ut. Det blev ett jävla liv för att jag tyckte att det kanske var brist på respekt. Okey om man glider in på en pub och tar en öl eller två för att få se och göra något annat. Jag ni vet var jag menar. För att inte tänka så mycket.

Sagt och gjort och en stund in på kvällen fick jag ett lustigt samtal från en tjej som jag inte pratat med på ganska länge. Hon undrade om jag och han inte längre var tillsammans ch jag svarade att vi precis gjort slut men att vi bodde fortfarande bodde ihop. Hon meddelade att hon stod på en krog där han också befann sig. Och senare i samtalet frågade jag varför hon undrade detta och då sa hon att han " grisade" med en av i mina ögon sett värsta tjej.

Jag gick dit och fick se skiten själv. Inte kul men kanske bra vad vet jag.

Han gick från att vara världens bästa till världens sämsta.

Han ignorerade mig totalt. Det är första gången jag trycker upp en kille på 95 kg mot en dörr. Men jag var så arg och less. Hoppas inte nu detta får er att tro att jag är störd.

Vakterna såg vad som hände men låtsades som det regna och någon annan såg bara väldigt nöjd ut. Idag vet jag varför.

Efter mycket kraft och förhållandevist bra tålamod fick jag klart för han att det var en taxi där som väntade honom till vår gemensamma adress och att jag förväntade mig att han skulle börja packa sina saker omgående.

Fick in honom en taxi och talade om för chauffören var han skulle.

Min "fru" och jag tittade på varann och mer eller mindre skrek en massa. Det sätt som han betedde sig på och hela grejen var som klipp och skuren för en film. Allt var som en film.

Vi såg hon komma ut och prata i telefonen....hon gick mot

taxin som precis svängt runt hörnet vid banken. Jag titta på frun och sa att det inte kändes bra. Vi gick efter och det var som jag kände. Han hade bett chauffören att stanna runt hörnet för att vänta på henne. Jag gick fram till henne och sa att hon fick göra vad hon ville med honom men att han först skulle flytta ut. Men att det sen var okey. Vem vill vara tillsammans med honom.? Inte jag i varje fall.

Bla bla... . Han blev arg och sprang ur bilen och jag fick betala den för att sedan gå hem med min fru. HON gick hela vägen framför oss och pratade i telefonen och jag försökte ringa honom. Det var upptaget hela tiden. Väl uppe på söder kommer han springande fram till henne och

går in på ett en bar för att hämta mat. Vi stod kvar utanför bara för att se vad som skulle hända sen. Dom gick hem till henne.

Vi gick hem till mig för att vara arga och för att vänta hem den gigantiska idioten.

Han kom hem på morgonen och en stund senare kom det men lastbli och två flyttkillar.

Nu skulle det ut. Men riktigt så blev det inte. Om jag skulle skriva allt det skulle det ta hela natten.

Jag fick inga pengar varken för en tv som vi köpte och inte heller pengar för hyra mm.

Ett år har nu gått och han har inte kunnat samarbeta med mig för fem öre. Han har inte kunnat hälsa på mig eller min omgivning. En kväll i januari fick jag veta han tagit kontakt med en av mina systar. Han var onykter och ledsen. Jag vet inte vad som har hänt men synden straffar sig sig själv.

Skulle det verkligen ta ett år för att få en ursäkt?

Bara för att man blir singel och känner sig ensam?

"jag ber om ursäkt" mm man för vad då?

Okej bättre sent än aldrig. Frågan är bara om det räckte så eller om det finns mer man kan städa upp efter sig?

Tjejen i fråga har jag inte mycket att säga. Om hon bara kunde ha väntat lite med att kliva på så kanske det hade fungerat bättre i mitt och hans samarbete. Eller han kanske kunde ha bett henne om det. Hon stoppade mig för någon helg sedan och var ledsen och frågade om det hade varit samma för mig..... Att gå från att vara den bästa till den sämsta?

Jag vet sanningen och det har jag gjort länge nu. Jag har klarat mig alldeles utmärkt utan honom och har ett större liv än jag någonsin skulle ha haft med honom. Det var längesedan smärtan var över.

Ett fett trist kvitto på all skit är att jag inte vågar lita på någon och inte heller vågar satsa på något.

Ett kvitto som jag nu river och slänger!

Im still alive